Tårtodilen kan inte somna. Vänder sig åt ena hållet, och åt andra hållet. Det blir ett fasligt bökande, tycker Papajas och Kraman. Då hörs ett ljud från hallen. Duns! Vad kan det vara? En dinosaurie, en drake, eller en älg som har gått vilse? Tänk om det är Otäckan!
När Tårtodilen inte kunde somna är berättelsen om de tre mjukisdjuren Tårtodilen, Kraman och Papajas som bor i Vildes säng, en mörk natt när världen ter sig farligare än den kanske är.
Det här är en feelgood-rysare för barn som tycker det är läskigt med mörkret om natten, som visar att man kan tackla oro och rädsla på olika sätt.
Marias bokhylla –
Åttaåringen tycker: Åttaåringen är inte riktigt lika lätt att skrämma som småsystrarna, utan förstår ganska fort vad det är som händer. Men han tycker om att det är lite sådär mysrysligt att lyssna på och gillar att boken visar att det man är så himla rädd för, kanske inte är något läskigt egentligen.
Mamman tycker: När Tårtodilen inte kunde somna är en väldigt söt och mysryslig bok som passar bra för målgruppens ålder (3–6-åringar), men som också fungerar för äldre barn. Speciellt om man vill använda den för att prata om rädslor och hur vi som människor är benägna att göra saker större i våra huvuden än vad de är i verkligheten. Jag tycker om hur Anna Koblanck har hittat en väldigt vanlig rädsla men tagit den ut från människan och in i gosedjuren så att barnen kan få lite distans till det. Sara Nilssons illustrationer passar väldigt bra till berättelsen och får hela alltet att kännas riktigt mysrysligt.
Mitt enda lilla störningsmoment är egentligen att det står ”banta” som hyperbol i sammansatta ord på flera ställen. Att saker till exempel är ”bantastort”. Antagligen är det en dialektal variant som jag är ovan vid, så när jag läser byter jag helt enkelt ut det till ”bautastort” och går vidare.