Elis vill helst vara hemma och bygga på sitt slott. Han har många idéer och när han klipper och tejpar bubblar det i hela kroppen. En dag blir han tvungen att ta paus eftersom han blir bjuden på kalas. Han tycker inte att han passar så bra på kalas och vill helst slippa stök och smällande ballonger. Han kommer på ett sätt att lösa det hela, men det blir inte riktigt som han tänkt sig.
Det går åt ganska mycket tejp är en berättelse om kampen för att få vara den man är – och att vara den som hellre ser än syns.
Lärarhandledning: Det går åt ganska mycket tejp
Gabriel Paulison –
Skönt med en bok som synliggör allas rätt att vara olika bra. I vuxna som inte lyssnar bor ibland fördomar. Barn är påhittiga och har stora och fina tankar om hur de ska ta sig an problem som kommer i deras väg, denna boken tar lättsamt upp dessa ämnen- vilket uppskattas och underlättar för såväl barn som vuxen, stor och liten! Mysig att samlas kring. Bra jobbat!
Hanna –
Den här boken är en sån fin liten skatt. Jag känner med Elis i allt som pågår i hans inre värld och det verkligen bubblar fint av igenkänning i hjärtat. Från en högkänslig till en annan. Tack för att barn som har den här typen av egenskaper uppmärksammas, det var verkligen på tiden! 🙂
Mats –
En verkligt vacker berättelse som kanske blir ännu viktigare för dem av oss som normalt inte ser världen genom Elis ögon. Ett extra plus för den underbara relationen mellan Elis och morfar. Morfäder som fortfarande skriver gammelbrev behöver också uppmärksammas ;).
Eva Heinz –
En fantastiskt fin och viktig berättelse som verkligen berör! Hög igenkänning för högsensitiva och en ögonöppnare för andra. Imponerad över de träffsäkra detaljerna, värmen och humorn, såväl i text som bild. Det kommer garanterat uppstå många värdefulla samtal bland de barn och vuxna som läser. Jag hoppas på många möten med Elis framöver.
Marias bokhylla –
Femåringarna tycker: Femåringarna tycker väldigt synd om Elis som inte alls blir förstådd och tycker att det är konstigt att de vuxna tror att han mår dåligt när han egentligen bara vill få ner ljudnivån när det är jobbigt. Det är väl inte alls konstigt, det är ju som mammas öronproppar för att inte behöva höra det högsta ljudet. De tycker att Elis bygge är jättebra och vill genast hoppa in i boken och hjälpa till. De lovar att (försöka) vara tysta om de får vara med.
Åttaåringen tycker: Åttaåringen är mycket imponerad över Elis byggförmåga och önskar nog egentligen att han också hade en så stor borg som Elis har. Sedan har han inte så mycket annat gemensamt med Elis eftersom han själv älskar ljud och människor och gärna nya sådana. Men, han förstår och tycker att Elis är klok som har tagit med sig något som gör att han klarar av kalaset och tycker att de vuxna är jättetråkiga som inte förstår, lyssnar eller väntar på svar när de frågat en fråga.
Mamman tycker: Barnböcker som kan få både vuxna och barn att fundera över hur de beter sig mot andra/varandra är ett bra sätt att få igång diskussioner. Här finns det att prata om. Både om kreativitet, ensamhet (självvald eller inte), kalas, sociala sammanhang, hur man kan hantera jobbiga situationer och hur vi kan tycka/vara olika, men också hur vi väljer att lyssna på varandra. Det gör ont i magen på mig att se hur Charlies mamma frågar en massa, låter bli att vänta på svar och drar egna slutsatser istället för att tala om för de skrattande barnen att de beter sig dåligt. Och att hon låter Elis bli problemet som ska skuffas undan.
Anna Lindholm har skrivit en fin berättelse om Elis som hellre ser men inte syns, och berättelsens tempo passar väldigt bra med det som känns som Elis personlighet. Josephine Ekdahls illustrationer förstärker och förgyller berättelsen på exakt rätt plats.