För tio år sedan började jag skriva Berättelsen från våning 4,5. Jag drömde om att använda min erfarenhet av att som envist och vilt barn tvingas bära glasögon, med livets andra bitvis tuffa skeden, och skriva någonting jag själv nog hade behövt som liten. Snart kommer kapitelboken för 9–12 åringar och jag längtar så.
Jag heter Maria af Sandeberg och när jag inte skriver privat eller dagdrömmer om hur det ska gå med boken, jobbar jag som reporter i Jämtland. Hit flyttade jag i somras som nyexaminerad journalist från hemstaden Stockholm. Fångad i Corona-trenden, och med en längtan tillbaka till barndomsminnen från Handöl med omnejd, berodde flytten till stor del på att komma närmare naturen och kunna åka mer skidor. Såhär några månader in har jag skavsår på händerna efter all klättring jag bara kunnat drömma om att jag skulle börja med och med ögonen i kors, mer än vanligt, efter en lång skrivdag.
Snart släcks strålkastarljusen på kvällsskidåkarna i backen utanför och den varma chokladen tog precis slut. Nu drömmer jag om att få prata med någon där ute som läst min bok för det hade varit en ynnest.
