Jag är en journalist och trebarnsmamma som bor med min skäggige man och våra fina barn i ett grönt radhus som är alldeles för litet. Jag älskar bokstäver och skriver såväl i mitt jobb som hemma, där jag tar alla chanser. Medan lasagnen står i ugnen, innan minstingen ropar ”fäääärdig”, när fredagsfilmen är för tråkig eller på långfärd i bilen. Även under cykelpendlingen till jobbet så kommer så många hoppfulla och hopplösa idéer till mina manus, när tankarna får fladdra ikapp med fartvinden. Född på Gotland, uppvuxen i Halmstad, boende i Stockholm sedan 25 år.
Min första bok i serien om Surtanten Birgitta (6-12 år) skrevs en sommar när barnen under en skogstur konstaterat att många vuxna aldrig leker. De har liksom tappat bort barnet inom sig. Detta ville vi ändra på. Tillsammans med mina barn och influerad av starka kvinnor i min släkt och pösmunkar i min omgivning så blev det ”Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa”. För kan den oflexiblaste av granntanter ändra sig och bli en barnens riddare mot stadens girigaste småpåve – ja då kan vilken tant som helst göra stordåd … Efter Surtanten Birgitta och Lennarts von Spetsnäsa (2015) och Surtanten Birgitta och mc-knuttsjakten (2016) skrivs nu den sista och tredje delen i serien om henne och grannbarnen. Spänningsboken Det övergivna barnhemmet (ålder 9-12 plus) kom till när efter en spökpromenad jag var med om som klassförälder, då jag fick tio skrikande 11-åringar klängande på mig i mörkret. Inspirerad av det och en rad spöklika upplevelser kryddade med fladdermöss kom denna bok till, som fick högsta betyg av BTJ och många unga läsare som frågar efter mer. Boken kom ut 2016 och tillägnas min son och andra modiga mörkrädda i hans ålder.
Det där oförklarliga har alltid fascinerat mig och nu har jag riktigt grottat mig i spännande händelser som såklart har en naturlig förklaring. Så i min senaste bok Det sjunde rummet, en spökhistoria i spänningsgenren för 9-12 plus, är det fullt av sådana. Där plockar jag upplevelser från min mormors gamla hus med spännande historia där en rad besynnerliga saker hände. I köket fanns ett signalsystem för betjänter som visade från vilket rum herrskapet ville ha assistans. Jag var både fascinerad och rädd, för tänk om det en dag skulle ringa från ett rum vi inte hittade till? Ett rum som inte syntes? Och vem ringde i såna fall från detta hemliga rum? Vem, eller vad? Källarkorridoren med trasiga lampor skrämde slag på oss och dessutom fanns det ett rum där alla som där vaknade exakt samma tid varje natt utan att kunna förklara varför. Det bara ”var något” i rummet som kändes oroligt. Vad anledningen var tänker jag inte avslöja här, med detta blev upprinnelsen till ”Det sjunde rummet”.
