Jag skriver för att jag måste. Och jag har gjort det så länge jag kan minnas. Alla dessa ord som kräver att få komma ut. Från början var det dagbok och små serier. Dagboksskrivandet har fortsatt – min eviga självterapi – men jag har även gett ut två fackböcker. Och så nu min första barnboksserie om stora frågor för små medborgare här på Idus förlag.
Många av mina tidiga alster har jag sparat. Dikter, spoken word, noveller. Jag läser dem ibland och kastas tillbaka till när jag skrev ner världshändelser som ”Jag är sär i kussin kristjan”. (Det handlade i början av skrivandet för övrigt väldigt ofta om vilka jag var kär i.) Min första seriebok skrev jag när jag var sju år och den finns kvar. Den består av ett par ihophäftade blad med text som bild i blyerts. (På den tiden dristade jag mig till att även vara illustratör, vilket känns väldigt avlägset idag.) Jag hade skapat min egen skrivarlya i en dusch som var avstängd inför renovering. Redan då kunde jag känna skrivfebern som något brännande i kroppen, en rent fysisk känsla, som måste ut. Så är det ofta när jag skriver, att det rinner ur fingrarna på mig. Att skriva mycket har alltid varit enkelt för mig. Att skriva en längre berättelse som håller hela vägen har varit betydligt svårare. Därför har jag hittat hem i barnböckernas värld. Här kan jag uttrycka stora tankar på ett litet utrymme.
När jag skriver vet jag aldrig vilken som är nästa mening, den bara kommer i samma sekund som fingertopparna når tangenterna. Boken där i duschen handlade om en vacker vit häst på de vida vidderna. Det mesta jag skrev och tänkte på då handlade om hästar. Hästryggen är fortfarande den plats där jag känner mig som mest jordad. Idag, som serieentreprenör och tvåbarnsförälder, hinner jag sällan rida. Men jag blir lycklig av en kvällspromenad. Och det kan räcka gott för att komma på nya idéer. Jag skriver nämligen ofta mina böcker först i huvudet, sedan på datorn. Myten om författaren som avsätter ett år i en stuga vid havet tror jag inte alls på. Jag skrev min första bästsäljande fackbok på några veckor. Den andra på heltid i några månader. Och nu barnböckerna som höggravid och med en nyfödd i famnen (och vägrar dåligt samvete för att jag kombinerar skapande med föräldraskap). Ibland skriver jag en mening på telefonen, ibland på ett kvitto. Jag skriver för att jag måste och när helst jag kan, det är bara så det blir gjort.
