Jag har alltid älskat böcker. Älskat den värld som ryms innanför pärmarna, känt mig nära de karaktärer jag läst om för att sedan sakna dem när boken tagit slut. Under mina första trettio år fanns inte behovet att skriva. Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte att jag kunde. Men efter de första trevande raderna har skrivandet blivit min röst och mitt bästa sätt att kommunicera på.
Min bok handlar om barn i samspel med förälder. Och om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Superpappan och lådbilsracet kan läsas på två sätt, antingen ur ett anhörigperspektiv om hur det kan vara att ha en förälder med ADHD, eller som ett tokigt pappa-son-projekt som mest blir ett pappa-projekt. För de flesta kan nog känna igen sig i att man gör vuxenprojekt av barnens idéer.
Sophia Larsson (1987) bor i Varberg tillsammans med sin familj. Förutom att läsa, skriva och jaga tid föredrar hon soluppgångar framför solnedgångar och tycker vintermörkret är tre månader för länge. Superpappan och lådbilsracet är hennes andra bok.
