Jag växte upp i Uppsala, men bor nu i Säter tillsammans med min man, två barn som jag inte skulle kunna få och två ouppfostrade hundar. Hela min uppväxt drömde jag om att bli journalist men jag utbildade mig i stället till socionom. Jag har arbetat som det hela mitt yrkesverksamma liv, inom socialtjänst, habilitering och skola. Nu arbetar jag som skolkurator på en högstadieskola här i Säter, något jag trivs utmärkt med.
På fritiden ägnar jag mig åt mina barn, jag spelar gärna teater, och jag älskar vardagen!
Även om jag gav upp journalistkarriären, har skrivande alltid löpt som en röd tråd genom mitt liv, och jag har författat dagböcker, spexmanus, teaterpjäser och nu även ”riktiga” böcker.
För mig är skrivandet framför allt roligt, men det har även varit ett sätt att bearbeta jobbiga händelser. 2017 debuterade jag med min biografi, ”Mitt år med MS – är jag botad nu?” Den boken var nödvändig att skriva, för att jag skulle orka gå vidare. Detsamma gäller för min senaste bok ”Tills mina fingrar blev blå” som jag skrev då min dotter drabbats av en ätstörning, anorexi. Jag ville ge min dotter en röst, och även förmedla en bok som jag själv hade velat läsa då det var som värst.
Mellan de två böckerna har jag gett ut en barnbok, ”Min mamma rullstolshjälten”, en rimbok för de yngre barnen som heter ”Sagan om den vilsna ballongen” och en ungdomsbok med titeln ”Jag ger det ett år”.
Mina böcker tar upp viktiga ämnen, som funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa och utanförskap. Jag vill förmedla att vi alla är lika mycket värda, att det finns hjälp att få och att vi är bra som vi är. Jag vill kunna roa, men även förmedla kunskap och ge upphov till diskussioner. Det är mitt lilla sätt att bidra till en bättre värld.
