Loellas hud är blek, hennes naglar och mun blodröda. Loella är pappas nya tjej och nu ska Adrian bo hos henne.
Pappa och Adrian ska flytta till Loellas hus, i ett område där en pojke försvunnit några år tidigare. När Adrian träffar Loella första gången reagerar katten Signe med att fräsa och resa ragg.
Pappa jobbar skift, vilket betyder att Adrian tvingas vara ensam med Loella på natten. Hon är ofta vaken under dygnets mörka timmar och beter sig konstigt, men pappa vill inte tro Adrian när han berättar att något är riktigt galet. Inte ens när Signe slutar äta vill pappa lyssna. Varje natt står Signe och stirrar in i väggen. Vad är det hon ser?
Tillsammans med den nyfunna vännen Lisa försöker Adrian ta reda på vad som har hänt den försvunna pojken. Men Loella finns hela tiden i närheten som en kusligt mörk skugga …
Loella är en skräckbok där modet att våga säga ifrån lyser som en röd tråd.
Emelie Jansson (Bokbyteri) –
Så rysligt bra! Redan från start märker att katten Signe vet att något inte stämmer, och gång på gång ger kattens beteende mig rysningar. Konsten att hålla läsaren på armlängds avstånd genom att bara ge hintar av sanningen eller hintar av information gör att man som läsare inte kan sluta läsa! Man vill helt enkelt bara veta mer!
Språket är lätt och trivsamt, och även om en del svåra ord förekommer så är språket målgruppsanpassat. Beskrivningarna av miljön och karaktärerna, både som karaktärer och genom Adrians inre dialog, är både trovärdiga och igenkännande. Det är lätt att dras med i Adrians känslor och tankar, och här gör författaren skickliga tillbakablickar för djupare förståelse i dessa. Detta tillsammans med en oförutsägbar upplösning bidrar till en bra helhetsläsning både för vuxna och barn.
Marias bokhylla –
Adrian och hans pappa flyttar, och ska nu bo med pappas nya kärlek Loella i en helt ny stad. I ett område där en pojke försvann några år tidigare. Och något stämmer inte med Loella. Adrians katt Signe reser ragg när de möts första gången och hon är vaken på nätterna. Pappa tror inte på Adrian så det är upp till honom själv och nya kompisen Lisa att räkna ut vad det egentligen är som händer.
Skräck för målgruppen 9–12-åringar brukar räcka för mig som är lättskrämd och den här boken är otrevlig, spännande och läskig men jag gillar den väldigt mycket. Det är suggestivt och man får vara med och räkna ut vad det är som inte stämmer med Loella, obehagskänslan smyger på och bygga upp under hela läsningen.
Bokens 110 sidor är uppdelade på 20 kapitel utan illustrationer med med lite större textstorlek. Språket är bra anpassat till målgruppen.
Jag måste också säga att jag verkligen tycker om omslaget på den här boken. Hade jag varit i målgruppens ålder hade jag definitivt älskat den här boken riktigt mycket och läst den flera gånger om, även om jag hade blivit skitskraj av det
sarasbokhyllor –
Den här boken är riktigt otäck och riktigt bra. Författaren bygger upp en obehaglig stämning redan tidigt och sedan håller det i sig under hela boken. Boken är välskriven och läsaren får en del gåtor att fundera över. Även om man kan lista ut vissa saker så har man inte full koll på hur allt hänger ihop.
Målgruppen kommer troligtvis att älska denna bok. Ofta frågar elever mig om vilken bok som är läskigast i skolbiblioteket. Denna kan nog vara ett bra tips.
Omslaget är så snyggt och lockar verkligen till läsning.
Ida –
Det här är boken som har allt. Ett härligt språk som flyter på, en handling som gör att jag inte kan sluta läsa och ett omslag som gör att jag faller handlöst.
Intrigen och mystiken håller mig i ett järngrepp och jag fasar över Loellas blotta närvaro. En fantastisk läsupplevelse.
Rebecka Nyman _enbokiveckan_ –
Boken innehåller många element som bidrar till att den är riktigt ryslig. Salqvist lyckas gestalta de olika karaktärerna på sätt som gör att historien riktigt känns i läsaren. Loellas kuslighet och katten Signe som ser något som varken Adrian eller pappa ser. Dessutom pappa som i princip förtrollas av Loella och inte längre bryr sig lika mycket om Adrian. Jag känner verkligen med Adrian, hur bortglömd och förbisedd han är. Mycket tack vare att läsaren får se allt ur hans perspektiv och genom exempelvis hans tankar kunna kontrastera nuet mot dåtid. Adrian jämför erfarenheter på ett okonstlat sätt och därmed gör även läsaren det. Jag gillar hur Salqvist på ett sätt isolerar Adrian tillsammans med pappa och Loella, vilket bidrar till det kusliga, samtidigt som hon för in vännen Lisa i berättelsen. Slutet tycker jag dock inte riktigt klaffar med resten av berättelsen. Det blir i mitt tycke lite konstigt på fel sätt. Det lyfter mig från att uppleva berättelsen som trovärdig, även om det är skräck, till att kännas fejkad. Slutet binder emellertid ihop berättelsen bra.